En magisk kväll

Öppningen på Storsjöryan var fullkomligt magisk.

Jag tycker om att gå på konserter och festivaler ensam. Att vara anonym bland stora mängder med människor. Att kunna ge sig hän musiken utan att ta in någon annans upplevelse. Den här kvällen blev precis så.

Johnossi var först ut i Badhusparken. En konstig schemaläggning av Yran-gänget kan tyckas, men vi är ändå många som hittat dit. Trots strul och försening vid grinden hinner jag få en riktigt bra plats, men slås av faktumet att scenen är sjukt ocharmig och väldigt stor för ett band på endast två personer. Alla byggställningar är framme, det är ljust ute och vi i publiken får stå väldigt långt från scenen… Men när John Engelbert och Oskar Bonde kommer in på scenen och drar igång sin första låt spelar inget av det där någon roll, inte ens att det börjar spöregna, för de fyller scenen och hela kroppen.

Senast jag såg dem var på en liten scen på Bowery Ballroom i New York, hösten 2007. Det var tight, mörkt, inga kravallstaket som höll avståndet till scenen och fullkomligt magiskt. Jag skulle vilja påstå att de då hade alla förutsättningar med sig, precis som de har alla emot sig den här gången. Men jag blir inte besviken.

Det ska sägas att jag älskar Johnossis musik, men dom är så sjukt peppade på scenen att man inte kan göra annat! Jag står till och med där och hoppas att jag ska lyckas få nåt av Johns plektrum som han slänger ut eller en av Ossis trumpinnar. Det får jag så klart inte. Men det gör inget. Jag är så sjukt nöjd och glad ändå.

Jag går vidare till Deportees som spelar i Zig Zag-tältet. De är uppkäftigt försenade och publiken får stå och bevittna deras soundcheck på utsatt tid. Men det gör inte så mycket för när de entrar scenen är de sjukt tighta, sjukt snygga och riktigt peppade. Snopet nog avslutas spelningen med att de upptäcker att scenarbetarna står och ser förbannade ut, och vill att de ska kliva av för att det inte ska bli några fler förseningar. Därför blir det ingen sista låt och absolut inga extranummer. Men jag har ändå bråttom till Hajen som ska spela på Intiman. En bokning jag sett fram emot ända sedan innan den släpptes.

När jag kommer upp till Intiman har folk precis börjat strömma in, men turligt nog får jag en bra sittplats, långt fram. Sekunden efter är lokalen smockfull och Amanda Bergman, som Hajen egentligen heter, är så söt att man vill dö när hon kommer in med sitt stora lockiga hår, sin blyga uppsyn och smilgropar i kinderna.

Att en människa kan besitta en sån stor röst är helt otroligt. Det är precis så bra som jag hoppats på. Om inte ännu bättre. Jag har inte ord. Vi klappar in henne två gånger och försöker en tredje gång, men dörren till backstage förblir stängd. Publiken vill inte gå där ifrån.

Jag börjar leta mig ut, helt tagen och tänker att den här kvällen kunde verkligen inte bli bättre. Men då. Då får jag syn på John och Ossi. De är också på väg ut och går precis bredvid mig. Va fan, tänker jag. Klart jag måste ta chansen att snacka med dem. Så jag gör det. Jag snackar med Ossi, som också är helt betagen av Hajen och hennes röst.

Skit i plektrum och trumpinnar, det här var tusen gånger bättre. Fullkomligt starstruck dansar jag hem i regnet. Vilken kväll.