Sitter o tuggar på en kick som dom så okäckt nu heter. Alla verkar rätt låga, inklusive mig själv. Är vi inne i ett slags recovery mode efter den långa perioden av mörker? Jag vet inte, men jag hoppas för då kanske vi tar oss ur det snart. Trots att solen skiner från klarblå himmel lyckas den inte ge mig nåt jävlar anamma idag. Känner mig oengagerad, värdelös och håglös. Vad är det för norm i Pite som gör att alla tappar lusten? Att allt känns tråkigt och jobbigt? Jag vill komma bort från den normen och in i en glad, härlig och peppande miljö så jag kommer upp ur träsket, men som det är nu kan jag inte ens förmå mig att fantisera om vad det är jag vill göra. Vet inte vilka ni är som läser min blogg men nu fläker jag ut mig. Funderar över k1, k2, k3 som får mig att må ännu sämre och känna mig ännu mer värdelös. En vän sa att jag är livskamratsmaterial, att det är därför. Okej men om jag dör imorgon då? Jag fick frågan i veckan, vad jag skulle göra om jag bara hade 24h kvar att leva. Jag tror seriöst jag skulle sätta mig ner och gråta för att jag inte upplevt riktig kärlek. Jag vet att det låter som en romantisk illusion, men lite så är det. Och ändå är jag av åsikten att vi består av kärlek och att människor vi har runt omkring oss inte är orsaken till att vi känner kärlek utan uttrycket för det. Äsch, sånna här dagar. Jag kräks på mig själv. Har känns så här i en vecka nu. En annan vän (k3) sa till mig att jag är "the cheese to his macaroni" här om dagen. Vet att det borde få mig att känna mig jätteglad och det gör det på ett sätt. Men på ett annat sätt får det att änna mig helt värdelös som kvinna. Varför hamnar jag om och om igen i dessa situationer? Man är bäst i teorin men faller platt i praktiken, typ. Känner mig sårad. Hur bryter man mönster? Jag vet ju att det är jag som försätter mig själv i dessa situationer. Energilagarna. Det jag sänder ut måste harmonera med den som tar emot det. Alltså drar jag till mig dessa situationer eftersom jag sänder ut en viss typ av vibrationer. Usch. Att det alltid ska vara upp till en själv att ta tag i sig själv. Om det ändå vore så enkelt att man bara kunde köpa nåt istället.
Nä om man skulle klippa sig och skaffa ett jobb?
tisdag 26 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
..."känna mig helt värdelös som kvinna?"... den meningen stötte mig lite. jag tror du lever för mycket efter normer kring vad som är kvinnligt repsktive manligt och målar upp en bild av vad själva begreppet kvinna innebär. Detta kan bli jobbigt att leva upp till, eftersom som jag ser det är en kvinna inget annat än en människa med en mutta. skillnaden mellan män och kvinnor är för mig bara fysisk. det är sedan vår kultur och vårt samhälle som skapar en massa regler om hur man ska bete oss för att just vara en kvinna och en man... kanske skulle du ha skrivit "känna mig helt värdelös som människa"?, för då sätter du inte upp några specifika regler för hur du ska behöva vara bara för att du föddes med den kropp du har. tänk på det och var inte för hård mot dig själv.
SvaraRaderanä jag känner mig inte värdelös som människa för det han sa är det finaste man kan säga till en människa. Jag känner mig värdelös som kvinna.
SvaraRadera