Vad hände?

Jag växte upp på en bondgård i södra Jämtland. En ganska stor gård, ett ganska litet jordbruk som överblickade Storsjön vid Hoverbergets fot. Min pappa och mamma levde på att odla mängder med potatis. De odlade grönsaker, olika sädeslag och hade en fin trädgård. Vi hade tjurar, kalvar, kalkoner, grisar och höns. Jag hade en egen islandshäst och en kanin. Vi hade två hundar och katter. Jag är uppväxt med djur och växter som växer upp och dör. Jag är uppväxt med närodlad mat. Jag är uppväxt med säsong. Under somrarna jobbade mina föräldrar hela tiden. Det skulle slaktas, sås, skördas, härchas hö och tas upp potatis. När vi var små klev jag och min bror ofta upp under sena sommarnätter och lekte medans våra föräldrar jobbade. Vi spionerade på dem, hoppade på rundbalar och när vi blev äldre hjälpte vi ibland till. I ett traditionellt jordbruk, innan vi hade alla maskiner som nu, så hjälper hela släkten till när det är som mest att göra. Till exempel när all potatis ska tas upp eller när allt hö ska härschas. Det är sådant jag minns. Jag minns hatkärleken till det. Ilskan över att behöva hjälpa till med skiten, men kärleken över gemenskapen. Speciellt när man fick sätta sig i höet och fika bullar och saft. Gud vad vi lekte när jag var liten. Allt från att släpa ut kalvarna ur lagården och borsta dom, till att rida på kossor. Lyckan över att tillsist vid tio års ålder få en egen häst var obeskrivbar. Vi red barbacka, badade och raceade i skogen. Jag red varenda dag, i ur och skur.

Nu är det slut på allt. Jordbruket är avvecklat och gemenskapen likaså. Inga släktträffar där man arbetar tillsammans längre. Alla har sig och sitt. Sina familjer på varsit håll och det gör mig ledsen. Samhället har gått från en gemenskap med kroppsarbete och förståelse för naturen till ett kommersialiserat konsumtionssamhälle där vi tävlar mot tiden och knappt hinner bry oss om varandra. Det som blivit viktigt är allt tjafs om att bevisa vem man är genom materiella tillgångar. Jag säger inte att det var bättre förr, för det tävlades friskt om vem som hade största bondgården i byn också, men jag ibland vill jag tillbaka till tiden då vi lekte. Jag vill inte glömma bort. Jag hade nästan glömt.