It's Alright Ma'

Bob Dylan går på repeat och jag funderar på hur jag ska sammanfatta de senaste två veckorna på ett snyggt sätt. Helt plötsligt är det kallt, mörkt och tyst utanför mitt fönster på bottenvåningen. Jag har lämnat rummet på 32nd floor, New Yorks buzz och de orangea höstlöven för Piteå och Sverige. All good things come to an end as they say. Men vintern, tända ljus och min egen säng har en viss charm så klart.

Sista veckan i NYC va grym. Vi jagade street art, gick på konserter, kvalitetshängde, konsumerade konst, fotade koola bilder osså gick vi på I'm not there - den nya filmen om Bob Dylan. Jag är kär i the young Bob Dylan.

När vi stod i kön till biosalongen gick Lou Reed förbi, han skulle också se filmen. Sen att han också spelar på soundtracket var ju som en kool bonus. Only in New York baby, only in New York. Så GRYM film. Men sen är jag ju förmodligen stört partisk eftersom jag är ett äckligt litet fan.

Sen var jag ju på Ingmar Bergman-hylning på Brooklyn Academy of Music också! Otroligt bra med uppläsningar ur både hans dagböcker och manus av de fantastiska skådespelarna Peter Stormare, Lena Éndre, Lena Ohlin, Bibbi Andersson och Pernilla August. Vi var fyra unga tjejer som efteråt, på mottagningen stod och konstaterade att Lena Ohlin är en av våra största kvinnliga förebilder. Hon är helt fantastisk. Jag är kär i henne också.

På söndagen hade det blivit dags att ta farväl av NYC för den här gången. När planet lyfte från Newark och flög, lågt över Manhattan och Brooklyn är en bild jag sent ska glömma. Mörkret hade fallit och under oss lyste miljoner lampor som visade Manhattans kända rutnät av gator, där fanns Chrystler, Empire, mitt jobb och mitt hem, älskade Brooklyn och det kändes som den perfekta avskedsbilden. Stört tur som jag har fick jag, precis som på ditresan, två säten för mig själv. Gött. 32 timmar senare kunde jag, efter många timmars väntan gå och lägga mig i en säng i centrum av min hemstad. Hjärnan i kaos. Tyst.

Morgonen efter packades pappas bil full och jag styrde kosan mot Piteå, för att med endast fyra mil kvar få sladd och i 100km/h krasha av vägen. Min skyddsängel måste va ungefär den bästa, för allt gick jättebra, lite skråmor på bilen och lite ont i ryggen, men inget som inte gick över. När chocken släppte på onsdagseftermiddagen kom tårarna. Fan det hade kunnat gå åt helvete. Och nu är jag urfattig efter att de sista pengarna ätits upp av självrisken på 6000. Men jag lever och frodas. Huvudsaken det. Men surt var det.

Det har varit omtumlande att komma tillbaka till Pite. Bilkrash, feberyra, fyra veckors plugg att ta igen, konstant mörker att anpassa sig till och på det den obligatoriska efter-resan-ångesten. Den lär jag få brottas med ett tag till.

Men det är advent och det är mysigt. Och saker och ting ordnar sig. Känner mig rätt lugn ändå. Dom har tydligen öppnat Super Pipe i Vännäs. PEPP! Jag vill åka, NUUUUUUUUUUUU! Sjavar runt i mina täckbrallor hela dagarna när jag är hemma. Go känsla det där att gå runt o mysa o låtsas att man är påväg till backen.