Feeding my monster

Alltså det är så himla typiskt mig att hamna i sånna här situationer. Jag ska fanimig inte bestämma nåt med någon, inte lova nåt. Jag får panik av att inte kunna göra som jag vill, för att återkomma till det här med min egoism. Jag kommer aldrig kunna leva tillsammans med en annan människa för jag är totalt socialt handikappad på det här planet. Har levt ett för självständigt liv. Jag är motsatsen till sånna människor som haft långvariga förhållanden sen dom var fjorton och inte kan vara ensamma. Jag kan inte och vill inte mista min frihet. Jag måste få göra som jag vill utan att få dåligt samvete för att jag sviker någon. Resultatet av att ha flyttat runt och gjort saker på egen hand sen jag var femton. Men nu har jag minsann målat in mig i det gamla välkända hörnet och får stå mitt kast. Känns fördjävligt rent ut sagt.

Undra om jag någonsin kommer lära mig hur man lever tillsammans med andra människor? Det kanske är bäst att vara ensam ändå, slippa bli besviken och slippa göra besviken. Fegt? Maybe so. Men det är ett mönster som sitter i ryggmärgen och jag lär knappast bli av med det any time soon. Specielt inte med tanke på den senaste tidens äventyr.

Anyways, det börjar bli jävligt roligt på jobbet! Äntligen får jag visa kanske framförallt mig själv, men även dom andra vad jag går för! Jag älskar när det händer mycket och man får kämpa lite! Annars blir jag så jävla utråkad. Men det känns som att jag gett ett gott intryck de senaste dagarna när problemen hopat sig och chefen varit borta så jag fått ta tag i saker och ting. I like it! Nu får vi bara hoppas att det löser sig också... hehe

Saknar familjen just nu faktiskt. Det har varit en lååång vecka och jag har varit ute 8 av dom senaste 9 kvällarna, och även om jag skulle kunna fortsätta köra på så är jag död och helt nöjd med att bara få dra på mig pyjamasbyxorna och parkera mig i soffan för en lugn fredagkväll. Tycker jag har gjort mitt ändå.

Hååå, mitt psyke pallar inte det här... Jag faller... Vi ses imorrn när jag är pigg och kan stå emot mina egna känslor, vara rationell och förnuftig som den Karin som folk tror att jag är.