Miss Tråkig och Vardagsflippen

Det är synd att jag inte får prata om mitt jobb. Annars skulle jag skrivit en lång krönika om hur sjuk känsla det ändå är att göra det jag gör, omgiven av allt detta... Och alla tankar det väcker.

Men jag får alltså skriva om nåt annat. Oslo ger mig blandade känslor. Vissa dagar känns det grymt bra, vilket det egentligen är också, om man bara tänker efter. Och andra dagar vill jag bara ta mitt pick och pack och sätta mig på första bästa tåg... Idag är en sådan dag. Jag tror att mycket beror på pengar, eller bristen på det. Och såklart att det är så förbannat trångt, som jag tjatat om förr. Ibland känns det fan som att jag ska flippa. Påminn mig att jag inte ska bo i kollektiv nästa gång jag kommer på den idén. Så jävla idiotiskt. En månad kvar, exakt på dagen. Det går mig på nerverna, själva fenomenet. Undra om man någonsin kommer palla va sambo? Men det är ju klart, först ska man ju hitta nån man vill vara sambo med, vilket lär dröja.

Ser i alla fall grymt mycket fram emot New York. Tror inte jag sett fram emot nåt så mycket sen jag var tio år och skulle få en islandshäst. Det är nästan på den nivån... Go känsla att kunna stå på jobbet och drömma sig bort, och inte känna nån rädsla, som så ofta förr.

Jag vill klippa mig och köpa massvis med nya kläder. Dyra, snygga kläder. Inge jävla HM-rat. Är så hjärtligt trött på att köpa kläder med dålig kvalle. Längtar till att shoppa loss när jag har lite ihopsparade pengar, för som det är nu lever jag på vatten och bröd känns det som.

För er som inte vet så fyller jag år på lördag. =) Då blir det kalajs. Jag och My ska slå oss ihop och ha fest tillsammans, eftersom hon fyller nio dagar senare. Göttans! Om vi nu bara kan komma överens om hur vi ska göra med allt... haha

Fy fan va tråkigt inlägg. Nu vet ni i alla fall att jag lever. Mer oinspirerad person får ni leta efter just nu. Orkar inte vara personlig och intressant.

'til then.