Salem al Fakir, Kulturens Hus 9/3

Underbarare och flummigare människa på en scen får man leta länge efter. Salem al Fakir är sig själv, på ett sätt som är få förunnat. Han ser hela tiden ut att vara full i skratt, vilket vi i publiken också är. Han skrattar till och med när han sjunger, och förmedlar en lekfullhet som man bara brukar hitta hos barn, som ännu inte skadats av samhällets normer. Man blir helt lycklig i kroppen. Men Salem är så mycket mer. Det är lite som att gå på teater, och samtidigt veta att det är helt äkta och skapat i stunden. I låten Damien&Bob blottar han även djupaste avgrund och ilska, och det är det som jag skulle vilja säga är så speciellt med Salem. Ena stunden spelar han den gladaste, enklaste poplåt, för att i nästa freaka ur i en instrumentallåt. Dessutom hade han sköna killar med sig i bandet, jag förväntar mig att höra slutet på cliffhangern på nästa konstert! Jag skulle nästan våga säga att ingen gick från Kulturens Hus igår utan lite lycka i kroppen och ryck i smilbanden. Om ni har chansen att se honom live, gör det! Varför inte på Umeå Open sista helgen i mars?

Resten av bilderna hittar ni på min pixbox imorrn, nu ska jag till Lania på anti-schlagerfest!

Tjing