Strike a point

Hello Pretty People. Äntligen känner jag mig som mig själv igen. Det har varit en bergochdalbana av känslor och humörsvägningar den senaste tiden. Vad skulle jag gjort utan alla mina fina vänner? I Pite och på alla andra platser runt om vår vackra jord. Det är vekligen något jag reflekterat över sen jag kom till Pite. Hur generösa alla är, på ett äkta sätt. Folk här säger verkligen när dom tycker att nåt är bra, ger komplimanger och stöttar. Det är fantastiskt. Vi måste blir mer så!

Förra helgen spenderades i Kåbdalis med en hel drös från skolan. Haveri av känslor även då. Men det var så otroligt underbart att åka, shit jag börjar verkligen hitta lyckan i åkningen igen. Smeka snön, hoppa, leka, känna den enorma friheten jag inte hittar någon annanstanns. Fjällen är den plats jag hittar styrkan. Friskluften och öppenheten ger mig det jag behöver för att må bra. Jag kan sitta i evigheter o bara se på färgskiftningarna i landskapet. Kåbdalis är inte Sånfjället, men det gav mig den styrka jag behövde. Äntligen har åkningen börjat bli prestigelös igen, efter tre års hjärntvätt på snowboardgymnasiet. Det betyder mycket, eftersom det är nåt som finns i mig, som jag växt upp med och alltid kommer behöva för att må bra. Äntligen.

Linn och jag

Carl

Afterski med Aton

(Fotocred Lania)

Men nu är jag back in business igen, som sagt. När jag vaknade igår morse kände jag mig som mig själv igen. Mest troligt tack vare att vi satte ett avslut kvällen innan. Och den här gången är det på riktigt för mig. Det måste det vara. No more pekfinger för mig. Pekfingret är inget som passar i mitt liv just nu. Det är alldeles för rörigt ändå, med skolan och mamma. Imorrn får vi veta. Men det kommer gå bra. Det finns liksom inget annat alternativ.

Gitarr-sessions med Anton är inte att leka med... Eller så är det precis det vi gör... Mycket Bob Dylan, stämmor och en och annan duett blir det...

Sökte jobb på Storsjöyran igår. Wohoo, äntligen har jag tagit tag i det. Nu blir det spännande att se hur det går. Man måste våga för att vinna. Fick reda på att med dom nya idiotreglerna så är det omöjligt att få a-kassa under pågående studier. Så om jag blir arbetslös i sommar (vilket jag iofs inte kommer bli eftersom jag alltid får komma tillbaka till mitt gamla jobb) så får jag ingen ersättning. Stört. Je få fära te Oslo om int anne, hell nå töcke.

Annars har jag spenderat en del kvalitetstid med världsvana My som är ute på vift en hel del... Och med Chrisma och Rebecka förstås. Dessutom har jag jobbat på Krokodil. =)Osså va vi ju i Skell och firade Lania när hon fyllde år, den andra februari. Tjugo bast, inte illa...

(Fotocred Lania)

Igår var det SMASK-kväll och Alla Hjärtans Dag på Kåren. Och jävlar som jag röjde. Det var gött. Jag behövde tokdansa lite. Jag trivs ändå rätt bra just nu. Även om känslosystemet är helt utmattat och uppfukkat så känner jag att det går åt rätt håll. Och även om jag skulle vilja baila och dra till Bahamas imorrn så är allt som det ska.


So long,
Miss K