Pust. Äntligen är dagen som vi alla bävat inför över. 5 poäng till avklarade. Katjing. Det gjorde vi bra. Imorgon ska jag verkligen inte göra något vettigt över huvud taget. Bara må gött.

Ett inlägg i debatten:
Skit i spelet, skit i spelaren (åtminstone lite, att försöka intala dig det är det minsta du kan göra!), svär lite, bli förbannad och gå o lägg dig.
Jag är så trött på mina egna förväntningar.

Jag längtar bort. Min rastlösa själ behöver vara på väg för att må bra, och då inte bara mentalt utan helst av allt fysiskt. Även fast jag trivs jättebra här i Pite så får jag lite smygpanik när jag tänker på att jag ska vara här minst ett och ett halvt år till innan jag kan röra på mig. Om jag inte åker till Nepal nästa höst. Men samtidigt är inte trekking min inriktning och då känns det onödigt att slösa tio viktiga projektpoäng på det. Även om jag sedan flera år tillbaka har velat åka dit. Måste börja gräva i det.. kanske kan åka någon annanstans... måste ta tag i saker och ting... NU.
Jag vill ut och resa igen, känna att jag inte har några måsten, känna att varje dag innebär nya möten, nya platser, nya UPPLEVELSER.
Jaja, någon gång måste man ju vara ambitiös också. Nästa vecka innebär ju iallafall en liten resa, eftersom jag och Sanna drar ner till den Kungliga Hufvudstaden för att se Paolo Nutini (HETT med lammkött) på Debaser. Wohoo! Plus att det innebär att jag får träffa Annika. Underbart.

Så länge säger jag som CSS: From all the boys the one I take home is music. Eller var det Music is my kingsize bed?