Walking These Streets går i viloläge.

Tjo!

Nu är peppen.nu igång och från och med nu kommer jag nog blogga mest där, så ni som vill följa mig och mina äventyr kan läsa där så länge, medan Walking These Streets vilar. :)

Wehoo, det här blir kul!

Publikrekord

Kul att få siffror på att Storsjöyran slagit publikrekord i år av alla år när det går tungt för många andra i branschen! 26 200 besökare under lördagen, och totalt 54 100. GRYMT! Grattis får man väl lov att säga. Koolers.

Mental städning...

… efter en sommar så här på halvfart.

Är fortfarande hemma i Jämtland på så kallad semester, men som egen företagare fungerar det sällan så, att man har semester vill säga. Positiva sidan är ju att man styr mycket över sina egna arbetstider, negativa är att det inte finns någon riktig gräns mellan privatliv och jobb.

Hur som helst. Saker som skjutits på framtiden med måttot ”det löser sig” under sommaren har nu kommit till den gränsen där det är dags att lösa dom. På riktigt. Därför är det jobb som gäller idag. Här skrivs offerter, ansöks om EU-pengar, planeras möten och faktureras. Speciellt det senare gillar vi. Om augusti ska gå ihop gäller det att det blir ordning och reda i hufvudkontoret. I dubbel bemärkelse.

Men. Många intressanta projekt på G. Förhoppningsvis får jag anledning att berätta mer om dom framöver.

Tills dess,
Karin

En magisk kväll

Öppningen på Storsjöryan var fullkomligt magisk.

Jag tycker om att gå på konserter och festivaler ensam. Att vara anonym bland stora mängder med människor. Att kunna ge sig hän musiken utan att ta in någon annans upplevelse. Den här kvällen blev precis så.

Johnossi var först ut i Badhusparken. En konstig schemaläggning av Yran-gänget kan tyckas, men vi är ändå många som hittat dit. Trots strul och försening vid grinden hinner jag få en riktigt bra plats, men slås av faktumet att scenen är sjukt ocharmig och väldigt stor för ett band på endast två personer. Alla byggställningar är framme, det är ljust ute och vi i publiken får stå väldigt långt från scenen… Men när John Engelbert och Oskar Bonde kommer in på scenen och drar igång sin första låt spelar inget av det där någon roll, inte ens att det börjar spöregna, för de fyller scenen och hela kroppen.

Senast jag såg dem var på en liten scen på Bowery Ballroom i New York, hösten 2007. Det var tight, mörkt, inga kravallstaket som höll avståndet till scenen och fullkomligt magiskt. Jag skulle vilja påstå att de då hade alla förutsättningar med sig, precis som de har alla emot sig den här gången. Men jag blir inte besviken.

Det ska sägas att jag älskar Johnossis musik, men dom är så sjukt peppade på scenen att man inte kan göra annat! Jag står till och med där och hoppas att jag ska lyckas få nåt av Johns plektrum som han slänger ut eller en av Ossis trumpinnar. Det får jag så klart inte. Men det gör inget. Jag är så sjukt nöjd och glad ändå.

Jag går vidare till Deportees som spelar i Zig Zag-tältet. De är uppkäftigt försenade och publiken får stå och bevittna deras soundcheck på utsatt tid. Men det gör inte så mycket för när de entrar scenen är de sjukt tighta, sjukt snygga och riktigt peppade. Snopet nog avslutas spelningen med att de upptäcker att scenarbetarna står och ser förbannade ut, och vill att de ska kliva av för att det inte ska bli några fler förseningar. Därför blir det ingen sista låt och absolut inga extranummer. Men jag har ändå bråttom till Hajen som ska spela på Intiman. En bokning jag sett fram emot ända sedan innan den släpptes.

När jag kommer upp till Intiman har folk precis börjat strömma in, men turligt nog får jag en bra sittplats, långt fram. Sekunden efter är lokalen smockfull och Amanda Bergman, som Hajen egentligen heter, är så söt att man vill dö när hon kommer in med sitt stora lockiga hår, sin blyga uppsyn och smilgropar i kinderna.

Att en människa kan besitta en sån stor röst är helt otroligt. Det är precis så bra som jag hoppats på. Om inte ännu bättre. Jag har inte ord. Vi klappar in henne två gånger och försöker en tredje gång, men dörren till backstage förblir stängd. Publiken vill inte gå där ifrån.

Jag börjar leta mig ut, helt tagen och tänker att den här kvällen kunde verkligen inte bli bättre. Men då. Då får jag syn på John och Ossi. De är också på väg ut och går precis bredvid mig. Va fan, tänker jag. Klart jag måste ta chansen att snacka med dem. Så jag gör det. Jag snackar med Ossi, som också är helt betagen av Hajen och hennes röst.

Skit i plektrum och trumpinnar, det här var tusen gånger bättre. Fullkomligt starstruck dansar jag hem i regnet. Vilken kväll.

Musiktips!

Mason Jennings sjöng på soundtracket till I'm Not There - den fantastiska tolkningen av Bob Dylans liv av Todd Haynes. Redan då tyckte jag att han hade en intressant röst. Tänkte inte mycket mer på det just då dock, men nu har jag hittat honom igen och jag tycker verkligen att ni borde lyssna in er på albumet In the Ever. Ett album vars titel kommer från Jennings son, när han förklarade var han kom ifrån innan han föddes. Så klart: In the ever. Jennings ligger förövrigt på Brushfire Records. Så klart. Som alla mina andra favoriter; Jack Johnson, G. Love and Special Sauce, Donovan Frankenreiter, ALO... osv.

Lyssna på Mason Jennings - In the ever här.

Peppen.nu!

Imorrn torsdag smäller det! Då lanseras Luleås fräshaste evenemangssida Peppen.nu! Där kommer det bloggas, skrivas krönikor och recenseras kring Luleås happenings. Plus att det kommer finnas en väl uppdaterad evenemangskalender och en massa grymma guider till allt möjligt hittepå i Luleå med omnejd. Och från och med måndag kommer ni också att hitta mig där, som en av bloggarna tillsammans med ett riktigt bra gäng av olika klubbarrangörer och diverse löst folk! Kolla in! Det är dags för oss pitebor och lulebor att försonas och inse att allt ändå handlar om kärlek. Vi kan faktiskt få det bästa av två världar.

Pepp och kärlek!

Vi ses där.

Dansar och Ler

PDOL var fint som snus. Mitt första PDOL. Har inte så många bilder från helgen, men den handlade lite om

PR-jobb med TRAB

och häng med bland annat dessa fina människor

Bäst var The Hoochies och 8 Steps to perfection som spelade på Up Sweden-scenen. Det är alltid roligast att upptäcka nytt (om än jag såg the Hoochies på Kåren redan 2006). Grymt! Nåt annat fint som jag misstänker att man bara ser så här års är ett Piteå som fortfarande dansar halv fem på morgonen... Mer sånt! Underbart.

Upp till kamp!

För er som inte såg när Upp till kamp gick på SVT 2007 rekommenderar jag varmt SVT Play. Serien har börjat gå igen och den är helt fantastisk. Så vi som såg den förra gången kan gott se den igen. Sanslöst snyggt foto, bra musik och allmänbildande, bra berättelse om ett gäng ungdomar i 70-talets Sverige. För att se första avsnittet, klicka här.

Inflyttningsfest!

Jennie och Tobbe bodde helt magiskt fint. Snacka om känsla för stil. Tog tyvärr inga bilder där inne, men väl på några fina människor som var med.

Mändy och värdinnan själv

Karin

Greta

Thallen och Määndy

Tack!

Min födelsedag var magisk. Tack alla som kom och alla som hörde av sig. Ni är så fina. :)

Raz styrde fantastiskt käk!

Lite festivalkänsla...

Snyggo-JP

Snyggo-LB

Fina Chrisma, som är i Oslo nu för tiden, budade vackra blommor. Söta.

Kvällen avslutades i solen, med iskalla Mojitos, vattenpipa och fortsatt gott sällskap!

Nu ska jag dock avsluta den här kvällen med en kopp rykande färskt pepparmynta-te. Förkylningen ska kureras tills mogondagen då det blir inflyttningfest his Jennie P och Tobbe.